Jag ser fram mot den dag då miljödebatten och därmed
miljöpolitiken skall mogna.
Idag slår man varandra i huvudet med olika tyckanden och
troenden som motparten inte vill ställa upp på. Man talar förbi varandra och
man vill inte förstå varandra. Innerst inne därför att flertalet förstår att
det man ägnar sig åt inte löser de reella miljöproblemen. Man ägnar sig
istället i politiken åt små futiliteter som inte tillnärmelsevis bidrar till minskning
av de miljöproblem mänskligheten står inför.
Man silar mygg och sväljer kameler.
En futilitet upplevde jag på 00-talet som utredningsledare
på dåvarande Banverket. Jag skulle bland annat granska hur våra konsulter
bedrev sitt miljöarbete när de genomförde våra förstudier. Konsulternas produkt
bestod de facto av att skriva text i en rapport på ca 100 sidor och i 100
exemplar. Jag skulle tillse att konsulterna använde miljögodkänt papper och
bläck. Att konsulten också skulle föreslå hur järnvägen sedan skulle byggas på
ett miljövänligt sätt var mindre viktigt. Miljökonsekvenser skulle inte utredas
på detta stadium. Jag fick sila mygg.
Man sväljer kameler när man fortfarande efter kanske 20 år
inte har kommit fram till vettiga ersättningar till mänsklighetens ofantligt
stor olje- och kolberoenden. Vi skickar ut stora mängder koldioxid i atmosfären
så att temperaturen stiger. Arktis isar smälter och som följd därav kanske
Golfströmmen ändrar riktning utanför Europas kuster. Försvinner golfströmmen
kommer sannolikt hela norra Europa att bli obeboeligt för människorna. I detta
perspektiv kan som jämförelse den hittills värsta kärnkraftolyckan i Tjernobyl för
25 år sedan närmast liknas vid ett övergående skavsår på jordens yta.
