Ska vi bygga om malmarna?

Vid Obamas besök i Stockholm stängdes delar av Stockholms innerstad av för biltrafik. Man kunde efter det konstatera att luften blev något bättre efter detta dygn. Det har föranlett vissa att kräva en bilfri innerstad. Det gick ju bra utan bilar. Till det kan vi säga så här: I somras var det troligen många av oss som badade i hav och sjö och kanske hade ansiktet under vattenytan under några sekunder. Och det klarade vi utan att få någon kallsup. Men det betyder inte att människan kan leva under vattnet utan åtskilliga tekniska hjälpmedel som u-båtar, våtdräkter och syrgasmasker. Lika lite kan en stad under längre tid klara sin produktionsapparat utan att tillföras människor och insatsvaror. Ingen stad kan klara sig utan tillförsel av varor och tjänster. Till det krävs det fordonstrafik. Den enda del av Stockholm där vi inte behöver se distributionstrafiken är nedre Norrmalm som byggdes om under efterkrigstiden. Den av många hårt kritiserade nedre Norrmalmsregleringen. Nedre Norrmalm är byggd med hänsyn till vad modern biltrafik kan ge. Här finns lastgator under jord som gör att åtskillig distributionstrafik kan fortgå även med presidentbesök. Men malmarna skulle inte klara sig många dagar utan biltrafik. Eller ska vi bygga om malmarna på samma sätt?

Arbetslöshet och ekonomi

Arbetslösheten är stor. Speciellt bland unga och de utan yrkesutbildning. Hur ska vi komma tillrätta med det problemet? M talar om arbetslinjen och S lovar att minska arbetslösheten om de vinner valet. Dock har inget parti lyckats förklara hur det ska gå till eller har åstadkommit något reellt i den riktningen.

Letar man efter lösningarna på fel ställen?

M säger ”När ekonomiskt utrymme finns är därför ambitionen att stärka förutsättningarna för framväxten av nya jobb att fortsatt göra det mer lönsamt att starta, driva, utveckla samt investera i nya företag.” (Medborgaren 1/2013, sid 9, Ansvar för ekonomi…)

Meningen består av två delar. Först sägs att ekonomiskt utrymme måste finnas. Varför det? Kostar nya jobb pengar? Möjligen initialt, men staten kan trycka ut nya pengar i det ekonomiska systemet så att vi på kort sikt kan betala det som krävs för de nya jobben. Sedan kommer det gå med ”vinst” när nya skatter från tidigare arbetslösa kommer in.   

Vi ”lånar” därmed av oss själva, alltså hela svenska folket är med och investerar. Inflationen skulle öka. Den är idag 0 %. Det vore därför helt OK om den kunde öka till det långsiktiga målet 2 %. Kronkursen skulle falla. Också det skulle kunna vara bra för vår exportindustri som hanterar hälften av vår BNP.

Nu sägs det att vi får inte låna för då blir vi skuldsatta. Men om staten/riksbanken trycker mer pengar lånar vi inte på marknaden utan av oss själva. Pengarna ska så naturligtvis inte användas till vad som helst utan till reella investeringar och nystartjobb. När sedan verksamheten har kommit igång och står på egna ben kan staten om man så vill dra in de extra pengarna igen.

Det här är det samma som att staten går med underskott i sämre tider, och med överskott i goda. Det är inte fråga om att få underskott på 8 – 10 % utan det handlar om underskott på kanske 2 %.

Världens nuvarande prekära ekonomiska läge kan liknas vid att vårt brandförsäkringsbolag har kollapsat. Då leker man inte med elden (d v s ”god ordning i offentliga finanser”). Men om man inte ens vågar tända ett ljus famlar man i mörker.

Den andra delen av meningen handlar om att underlätta för företagande, både för nya och redan existerande. Vad är det som kostar pengar i att minska byråkratin? Sverige har i snart ett sekel i socialistisk iver försökt att mjölka ut så mycket som möjligt ur företagsamheten i form av skatter och byråkratiskt krångel, dels för att finansiera välfärden men också för att snöpa den enskilda initiativkraften. Näringslivet har förgäves hoppats på att de tre borgerliga perioderna under efterkrigstiden skulle ha minskat företagsamhetens tvångströjor. Också nu under denna tredje regeringsperiod letar man efter ljusglimtar men hittar inga. Man börjar misströsta. Denna misströstan tror jag kan utgöra den största faran för maktskifte år 2014.

Som arbetssökande för ca 15 år sedan blev jag uppmanad pröva på egen verksamhet. Jag skulle skaffa konsultuppdrag bland landets kommuner. För att överhuvudtaget få lämna en offert måste jag då först ha F-skattsedel. Sådan ansökte jag då om. Med vändande post kom så en preliminärskattsedel som angav att jag omedelbart skulle betala in 8 000 kr varje månad i skatt. På en inkomst som jag i bästa fall skulle kunna fakturera ett år senare.

Varför måste staten vara så infernalisk mot personer som försöker komma tillrätta med arbetslösheten. Detta hände för ca 15 år sedan.  Finns dessa regler om preliminärskatt långt före verklig inkomst också idag? Jag tror det. Om inte vill jag veta om alliansregeringen har förändrat reglerna på den här punkten. Om nu reglerna skulle ha ändrats, vilket de borde ha gjorts. Varför kommunicerar man inte sådana förändringar då?

Skatt får inte tas ut förrän inkomster har realiserats. Dagens preliminärskattesystem hämmar nyföretagande så till den grad att staten får in mindre i skatt från näringsliv och anställda. Ta gärna ut skatt vid källan eller när den skattskyldige är stadd i kassa, men ta inte ut skatt i förtid på en inkomst som man inte ens vet om den kommer. Jamen preliminärskatten betalas ju tillbaka om inkomsten uteblir. Men då är skadan redan skedd. Många är de som inte vågar starta eget därför att den ekonomiska risken är för stor. Man riskerar inte familj och kanske andra tillgångar. Då är man hellre arbetslös.

Åke Granqvist

Vill vi, får vi jämföra kostnader?

Många gångar vill man jämföra kostnader som läggs på olika företeelser, för att i förlängningen om möjligt fördela kostnaderna/ resurserna på annat sätt. På 70-talet ville man jämföra kostnaderna som lades på resorna till månen med kostnaderna för att motverka världssvälten. Egentligen var man ute efter att omprioritera resurserna. Men man insåg inte att så olika företeelser drog så olika typer av resurser.

Däremot bör man kunna jämföra kostnader bättre om företeelserna som kostar pengar är mer näraliggande. I Sverige har vi ett antal företeelser som kallas vård. Dessa företeelser bör lättare kunna jämföras med varandra. Vi har äldrevården och vi har kriminalvården. I båda fallen har vi brukare, vi har anställd personal och vi har bostadsbyggnader och verksamhetslokaler.

Kan vi jämföra dessa företeelser?

Vad kostar en brukare per tidsenhet eller vårdtillfälle i respektive företeelse? Hur är personaltätheten per brukare? Vad får eller måste brukare och anhöriga själva hjälpa till med inom respektive företeelse? Kan man jämföra på andra sätt?

Kan riksdagens utredningstjänst eller annan statistik hjälpa oss att ta fram sådant jämförelsematerial?

 Åke Granqvist