Förseningar kontra uppklarningsprocent.

Förseningar kontra uppklarningsprocent.

På 00-talet, när jag var med, kämpade järnvägssektorn i Sverige, som alltid, med punktligheten. Ca 90 % av alla persontåg kom i tid till sin slutdestination. Ansträngde vi oss mycket kunde punktligheten komma upp mot 92- 93 %.

Sedan följde några svåra vintrar där punktligheten sjönk ned mot ca 85 %. Folk blev med rätta både arga och förtvivlade. En sådan viktig sektor i samhället kunde inte få ha så låg punktlighet. Om detta är nu t o m politikerna överens.

En annan, också som jag uppfattar det, viktig samhällssektor är brottsligheten och polisens uppklarningsprocent. Här talar vi om procenttal på 5, 10 eller 15 %. Hur kan två så viktiga samhällssektorer ha så olika ”uppklarningsprocenttal”? Vad säger och gör justitieministern åt denna skillnad?

Tittar vi i stället för procenttal på absoluta tal, blir bilden en annan då? Om 15 % av tågen inte kommer i tid. Drabbar det då så många fler resenärer än de brottsoffer som råkar ut för de 85 – 95 % brott som aldrig klaras upp?

Brottsoffren lämnas ofta utan samhällets stöd eller ofta får försäkringsbolagen träda in. Resonerar politikerna då som att det i så fall ”drabbar det ju ingen fattig”?

Är brottsligheten så mycket mindre än antalet förseningsdrabbade järnvägsresenärer så uppklarningsprocenten av brottsligheten är inget problem i samhället som måste åtgärdas? Då kan man å andra sidan tycka att om brottsligheten är så låg, varför klarar inte polisen upp fler brott då? Vad gör polisen i jobbet egentligen?

Vi har ca 20 000 offentligt anställda poliser i Sverige. Offentligt eller statligt anställda järnvägsmänniskor är ungefär i samma storleksordning eller kanske t o m färre.

Nu kan någon hävda att brottslighet är mycket svårare att komma till rätta med än försenade tåg. Till det resonemanget kan bara sägas att brottslighet oftast utförs av människor som vi borde kunna resonera till rätta, medan tågförseningar i många fall beror på naturens krafter varöver vi oftast inte råder.

(På senare tid har t o m brottsligheten börjat spilla över på punktligheten då stöld av kopparledningar orsakar tågförseningar.)

Arga gubben

Lite matematikundervisning

För någon vecka sedan hade Riksdagens Finansutskott ett seminarium där man diskuterade bankernas ohemula uttag av avgifter och räntemarginaler.

Finansmarknadsministern visade där ett exempel hur fondavgifter kan slå. Om avgiften är 1,5 % av kapitalet, en ganska låg avgift kan tyckas och den genomsnittliga bruttoavkastningen på kapitalet är 6 % så skulle efter några år den totala avkastningen som kunden får bli 300 000 kr i stället för 400 000 kr. Banken tar alltså 100 000 kr i avgift. 100 000 kr menar finansmarknadsministern låter mycket mer är 1,5 %. Häri ligger mycket av bankernas vilseledande av sina kunder, menar han.

Men hur svårt är detta. 1,5 % av 6 % är en fjärdedel av bruttoavkastningen. Samma proportion som att 100 000 kr är en fjärdedel av 400 000 kr. Detta kunskapsförhållande borde väl ligga i ryggmärgen hos finansutskottets ledamöter. De är ju trots allt av oss vanliga människor valda att med kunskap och intelligens styra över vår ekonomiska lagstiftning.

Det tragiska är att exemplet överhuvudtaget behöver redovisas. Exemplet tycker jag mer bör redovisas på grundskolans högstadium då utbildning i procenträkning meddelas. I Riksdagens finansutskott är exemplet bara ett fördrivande av dyrbar tid. Eller tycker Finansmarknadsministern att utskottets ledamöter behöver ha denna lektion i elementär matematik? Hur många ledamöter fick en ahaupplevelse?

Nu vill jag inte försvara bankernas handlingar på något vis, men det finns åtskilliga exempel i livets skiften där man skulle kunna hävda att en konsument eller den lille mannen får se sina pengar försvinna.

Ett exempel. En familj köper ett hus på 60-talet för 100 000 kr. 50 år senare säljer familjen huset för drygt 4 000 000 kr. Åtskilligt av vinsten består i att penningvärdet har försämrats över åren. Trots det tar staten in en stor del av realisationsvinsten i skatt. Skatten blir runt en miljon kr. Hur moraliskt är det? Men, det drabbar ju ingen fattig som vissa politiker hävdar. Alltså drar staten in denna skatt utan att skämmas.

Så länge staten och samhället i övrigt på olika områden drar in pengar på mer eller mindre omoraliska sätt kommer man att få svårt att höja moralen i det svenska banksystemet.

Arga gubben

Barn i tredje person

Vissa personer tycker att orden hon och han inte skall få användas på barn då barnet därmed påstås få en felaktig bild av sin könsroll. Man har då hittat på ett eget ord.

Det finns ju i svenska språket redan könsneutrala ord för att benämna små personer i tredje person. Ordet barn är könsneutralt och benämningen i tredje person blir då det. Ordet tonåring är könsneutralt och benämningen i tredje person blir då den. Sedan är personen inte så liten längre utan borde få bestämma själv hur den skall benämnas.

Om man nu envisas med att hitta på ett nytt ord bör man i så fall välja ett ord som ligger mitt emellan hon och han. Bokstaven å är ett a med ett o över. Alltså bör det nya ordet i så fall bli hån. Sedan må föräldrar gärna håna sina egna barn eller flickor och pojkar hur mycket de vill. Jag kommer självklart även fortsättningsvis benämna mina barn och barnbarn som hon eller han, eller ännu hellre i tredje person med deras namn.

Arga gubben