Arbetslöshet och ekonomi

Arbetslösheten är stor. Speciellt bland unga och de utan yrkesutbildning. Hur ska vi komma tillrätta med det problemet? M talar om arbetslinjen och S lovar att minska arbetslösheten om de vinner valet. Dock har inget parti lyckats förklara hur det ska gå till eller har åstadkommit något reellt i den riktningen.

Letar man efter lösningarna på fel ställen?

M säger ”När ekonomiskt utrymme finns är därför ambitionen att stärka förutsättningarna för framväxten av nya jobb att fortsatt göra det mer lönsamt att starta, driva, utveckla samt investera i nya företag.” (Medborgaren 1/2013, sid 9, Ansvar för ekonomi…)

Meningen består av två delar. Först sägs att ekonomiskt utrymme måste finnas. Varför det? Kostar nya jobb pengar? Möjligen initialt, men staten kan trycka ut nya pengar i det ekonomiska systemet så att vi på kort sikt kan betala det som krävs för de nya jobben. Sedan kommer det gå med ”vinst” när nya skatter från tidigare arbetslösa kommer in.   

Vi ”lånar” därmed av oss själva, alltså hela svenska folket är med och investerar. Inflationen skulle öka. Den är idag 0 %. Det vore därför helt OK om den kunde öka till det långsiktiga målet 2 %. Kronkursen skulle falla. Också det skulle kunna vara bra för vår exportindustri som hanterar hälften av vår BNP.

Nu sägs det att vi får inte låna för då blir vi skuldsatta. Men om staten/riksbanken trycker mer pengar lånar vi inte på marknaden utan av oss själva. Pengarna ska så naturligtvis inte användas till vad som helst utan till reella investeringar och nystartjobb. När sedan verksamheten har kommit igång och står på egna ben kan staten om man så vill dra in de extra pengarna igen.

Det här är det samma som att staten går med underskott i sämre tider, och med överskott i goda. Det är inte fråga om att få underskott på 8 – 10 % utan det handlar om underskott på kanske 2 %.

Världens nuvarande prekära ekonomiska läge kan liknas vid att vårt brandförsäkringsbolag har kollapsat. Då leker man inte med elden (d v s ”god ordning i offentliga finanser”). Men om man inte ens vågar tända ett ljus famlar man i mörker.

Den andra delen av meningen handlar om att underlätta för företagande, både för nya och redan existerande. Vad är det som kostar pengar i att minska byråkratin? Sverige har i snart ett sekel i socialistisk iver försökt att mjölka ut så mycket som möjligt ur företagsamheten i form av skatter och byråkratiskt krångel, dels för att finansiera välfärden men också för att snöpa den enskilda initiativkraften. Näringslivet har förgäves hoppats på att de tre borgerliga perioderna under efterkrigstiden skulle ha minskat företagsamhetens tvångströjor. Också nu under denna tredje regeringsperiod letar man efter ljusglimtar men hittar inga. Man börjar misströsta. Denna misströstan tror jag kan utgöra den största faran för maktskifte år 2014.

Som arbetssökande för ca 15 år sedan blev jag uppmanad pröva på egen verksamhet. Jag skulle skaffa konsultuppdrag bland landets kommuner. För att överhuvudtaget få lämna en offert måste jag då först ha F-skattsedel. Sådan ansökte jag då om. Med vändande post kom så en preliminärskattsedel som angav att jag omedelbart skulle betala in 8 000 kr varje månad i skatt. På en inkomst som jag i bästa fall skulle kunna fakturera ett år senare.

Varför måste staten vara så infernalisk mot personer som försöker komma tillrätta med arbetslösheten. Detta hände för ca 15 år sedan.  Finns dessa regler om preliminärskatt långt före verklig inkomst också idag? Jag tror det. Om inte vill jag veta om alliansregeringen har förändrat reglerna på den här punkten. Om nu reglerna skulle ha ändrats, vilket de borde ha gjorts. Varför kommunicerar man inte sådana förändringar då?

Skatt får inte tas ut förrän inkomster har realiserats. Dagens preliminärskattesystem hämmar nyföretagande så till den grad att staten får in mindre i skatt från näringsliv och anställda. Ta gärna ut skatt vid källan eller när den skattskyldige är stadd i kassa, men ta inte ut skatt i förtid på en inkomst som man inte ens vet om den kommer. Jamen preliminärskatten betalas ju tillbaka om inkomsten uteblir. Men då är skadan redan skedd. Många är de som inte vågar starta eget därför att den ekonomiska risken är för stor. Man riskerar inte familj och kanske andra tillgångar. Då är man hellre arbetslös.

Åke Granqvist

Vill vi, får vi jämföra kostnader?

Många gångar vill man jämföra kostnader som läggs på olika företeelser, för att i förlängningen om möjligt fördela kostnaderna/ resurserna på annat sätt. På 70-talet ville man jämföra kostnaderna som lades på resorna till månen med kostnaderna för att motverka världssvälten. Egentligen var man ute efter att omprioritera resurserna. Men man insåg inte att så olika företeelser drog så olika typer av resurser.

Däremot bör man kunna jämföra kostnader bättre om företeelserna som kostar pengar är mer näraliggande. I Sverige har vi ett antal företeelser som kallas vård. Dessa företeelser bör lättare kunna jämföras med varandra. Vi har äldrevården och vi har kriminalvården. I båda fallen har vi brukare, vi har anställd personal och vi har bostadsbyggnader och verksamhetslokaler.

Kan vi jämföra dessa företeelser?

Vad kostar en brukare per tidsenhet eller vårdtillfälle i respektive företeelse? Hur är personaltätheten per brukare? Vad får eller måste brukare och anhöriga själva hjälpa till med inom respektive företeelse? Kan man jämföra på andra sätt?

Kan riksdagens utredningstjänst eller annan statistik hjälpa oss att ta fram sådant jämförelsematerial?

 Åke Granqvist

Miljödebattens mygg och kameler

Jag ser fram mot den dag då miljödebatten och därmed miljöpolitiken skall mogna.

Idag slår man varandra i huvudet med olika tyckanden och troenden som motparten inte vill ställa upp på. Man talar förbi varandra och man vill inte förstå varandra. Innerst inne därför att flertalet förstår att det man ägnar sig åt inte löser de reella miljöproblemen. Man ägnar sig istället i politiken åt små futiliteter som inte tillnärmelsevis bidrar till minskning av de miljöproblem mänskligheten står inför.

Man silar mygg och sväljer kameler.

En futilitet upplevde jag på 00-talet som utredningsledare på dåvarande Banverket. Jag skulle bland annat granska hur våra konsulter bedrev sitt miljöarbete när de genomförde våra förstudier. Konsulternas produkt bestod de facto av att skriva text i en rapport på ca 100 sidor och i 100 exemplar. Jag skulle tillse att konsulterna använde miljögodkänt papper och bläck. Att konsulten också skulle föreslå hur järnvägen sedan skulle byggas på ett miljövänligt sätt var mindre viktigt. Miljökonsekvenser skulle inte utredas på detta stadium. Jag fick sila mygg.

Man sväljer kameler när man fortfarande efter kanske 20 år inte har kommit fram till vettiga ersättningar till mänsklighetens ofantligt stor olje- och kolberoenden. Vi skickar ut stora mängder koldioxid i atmosfären så att temperaturen stiger. Arktis isar smälter och som följd därav kanske Golfströmmen ändrar riktning utanför Europas kuster. Försvinner golfströmmen kommer sannolikt hela norra Europa att bli obeboeligt för människorna. I detta perspektiv kan som jämförelse den hittills värsta kärnkraftolyckan i Tjernobyl för 25 år sedan närmast liknas vid ett övergående skavsår på jordens yta.

Förseningar kontra uppklarningsprocent.

Förseningar kontra uppklarningsprocent.

På 00-talet, när jag var med, kämpade järnvägssektorn i Sverige, som alltid, med punktligheten. Ca 90 % av alla persontåg kom i tid till sin slutdestination. Ansträngde vi oss mycket kunde punktligheten komma upp mot 92- 93 %.

Sedan följde några svåra vintrar där punktligheten sjönk ned mot ca 85 %. Folk blev med rätta både arga och förtvivlade. En sådan viktig sektor i samhället kunde inte få ha så låg punktlighet. Om detta är nu t o m politikerna överens.

En annan, också som jag uppfattar det, viktig samhällssektor är brottsligheten och polisens uppklarningsprocent. Här talar vi om procenttal på 5, 10 eller 15 %. Hur kan två så viktiga samhällssektorer ha så olika ”uppklarningsprocenttal”? Vad säger och gör justitieministern åt denna skillnad?

Tittar vi i stället för procenttal på absoluta tal, blir bilden en annan då? Om 15 % av tågen inte kommer i tid. Drabbar det då så många fler resenärer än de brottsoffer som råkar ut för de 85 – 95 % brott som aldrig klaras upp?

Brottsoffren lämnas ofta utan samhällets stöd eller ofta får försäkringsbolagen träda in. Resonerar politikerna då som att det i så fall ”drabbar det ju ingen fattig”?

Är brottsligheten så mycket mindre än antalet förseningsdrabbade järnvägsresenärer så uppklarningsprocenten av brottsligheten är inget problem i samhället som måste åtgärdas? Då kan man å andra sidan tycka att om brottsligheten är så låg, varför klarar inte polisen upp fler brott då? Vad gör polisen i jobbet egentligen?

Vi har ca 20 000 offentligt anställda poliser i Sverige. Offentligt eller statligt anställda järnvägsmänniskor är ungefär i samma storleksordning eller kanske t o m färre.

Nu kan någon hävda att brottslighet är mycket svårare att komma till rätta med än försenade tåg. Till det resonemanget kan bara sägas att brottslighet oftast utförs av människor som vi borde kunna resonera till rätta, medan tågförseningar i många fall beror på naturens krafter varöver vi oftast inte råder.

(På senare tid har t o m brottsligheten börjat spilla över på punktligheten då stöld av kopparledningar orsakar tågförseningar.)

Arga gubben

Lite matematikundervisning

För någon vecka sedan hade Riksdagens Finansutskott ett seminarium där man diskuterade bankernas ohemula uttag av avgifter och räntemarginaler.

Finansmarknadsministern visade där ett exempel hur fondavgifter kan slå. Om avgiften är 1,5 % av kapitalet, en ganska låg avgift kan tyckas och den genomsnittliga bruttoavkastningen på kapitalet är 6 % så skulle efter några år den totala avkastningen som kunden får bli 300 000 kr i stället för 400 000 kr. Banken tar alltså 100 000 kr i avgift. 100 000 kr menar finansmarknadsministern låter mycket mer är 1,5 %. Häri ligger mycket av bankernas vilseledande av sina kunder, menar han.

Men hur svårt är detta. 1,5 % av 6 % är en fjärdedel av bruttoavkastningen. Samma proportion som att 100 000 kr är en fjärdedel av 400 000 kr. Detta kunskapsförhållande borde väl ligga i ryggmärgen hos finansutskottets ledamöter. De är ju trots allt av oss vanliga människor valda att med kunskap och intelligens styra över vår ekonomiska lagstiftning.

Det tragiska är att exemplet överhuvudtaget behöver redovisas. Exemplet tycker jag mer bör redovisas på grundskolans högstadium då utbildning i procenträkning meddelas. I Riksdagens finansutskott är exemplet bara ett fördrivande av dyrbar tid. Eller tycker Finansmarknadsministern att utskottets ledamöter behöver ha denna lektion i elementär matematik? Hur många ledamöter fick en ahaupplevelse?

Nu vill jag inte försvara bankernas handlingar på något vis, men det finns åtskilliga exempel i livets skiften där man skulle kunna hävda att en konsument eller den lille mannen får se sina pengar försvinna.

Ett exempel. En familj köper ett hus på 60-talet för 100 000 kr. 50 år senare säljer familjen huset för drygt 4 000 000 kr. Åtskilligt av vinsten består i att penningvärdet har försämrats över åren. Trots det tar staten in en stor del av realisationsvinsten i skatt. Skatten blir runt en miljon kr. Hur moraliskt är det? Men, det drabbar ju ingen fattig som vissa politiker hävdar. Alltså drar staten in denna skatt utan att skämmas.

Så länge staten och samhället i övrigt på olika områden drar in pengar på mer eller mindre omoraliska sätt kommer man att få svårt att höja moralen i det svenska banksystemet.

Arga gubben

Barn i tredje person

Vissa personer tycker att orden hon och han inte skall få användas på barn då barnet därmed påstås få en felaktig bild av sin könsroll. Man har då hittat på ett eget ord.

Det finns ju i svenska språket redan könsneutrala ord för att benämna små personer i tredje person. Ordet barn är könsneutralt och benämningen i tredje person blir då det. Ordet tonåring är könsneutralt och benämningen i tredje person blir då den. Sedan är personen inte så liten längre utan borde få bestämma själv hur den skall benämnas.

Om man nu envisas med att hitta på ett nytt ord bör man i så fall välja ett ord som ligger mitt emellan hon och han. Bokstaven å är ett a med ett o över. Alltså bör det nya ordet i så fall bli hån. Sedan må föräldrar gärna håna sina egna barn eller flickor och pojkar hur mycket de vill. Jag kommer självklart även fortsättningsvis benämna mina barn och barnbarn som hon eller han, eller ännu hellre i tredje person med deras namn.

Arga gubben